1 Macc 11

Konung Ptolemeus drager in i Syrien. Demetrius II bliver konung där. Jonatan belägrar borgen i Jerusalem, blidkar konungen och utverkar förmåner åt judarna. Jonatan hjälper till med att kuva ett uppror i Antiokia, understödjer den unge Antiokus och besegrar en av Demetrius' hövitsmän.

1Men konungen i Egypten samlade en stor här, så talrik som sanden på havets strand, därtill ock skepp i myckenhet. Ty han sökte efter att med list bemäktiga sig Alexanders rike och lägga det till sitt eget rike. 2Han drog alltså under fredliga försäkringar in i Syrien, och städernas invånare öppnade portarna för honom och gingo honom till mötes. Det var nämligen konung Alexanders befallning att man så skulle möta honom, då han ju var hans svärfader. 3Men alltefter; som Ptolemeus tågade in i städerna, lade han av sitt krigsfolk in besättningar i var stad. 4När han nu kom fram till Asotus, visade man honom huru Dagons helgedom hade blivit uppbränd, och huru Asotus och kringliggande städer hade blivit förstörda, och man visade honom de utkastade döda kropparna och resterna av dem som Jonatan hade bränt upp under striden; man hade nämligen staplat upp högar av dem utefter hans väg. 5Och man berättade för konungen vad Jonatan hade gjort, för att därigenom nedsvärta honom. Men konungen svarade intet därpå.

6Och Jonatan kom konungen till mötes i Joppe med ståt; och de hälsade varandra och stannade där över natten. 7Jonatan följde sedan konungen ända till den flod som heter Eleuterus och vände så tillbaka till Jerusalem.

8Men konung Ptolemeus gjorde sig till herre över kuststäderna ända till det Seleucia som ligger vid havet. Och eftersom han umgicks med onda planer mot Alexander, 9skickade han sändebud till konung Demetrius och lät säga: »Välan! Låt oss ingå förbund med varandra, så vill jag giva dig min dotter till äkta, henne som Alexander nu har till gemål, och du skall bliva konung över din faders rike. 10Jag ångrar nämligen att jag har givit honom min dotter, ty han har sökt efter tillfälle att döda mig.» 11På det sättet nedsvärtade han honom, därför att han hade begär efter hans rike. 12Han tog alltså ifrån honom sin dotter och gav henne åt Demetrius och bröt med Alexander, så att fiendskapen mellan dem blev uppenbar. 13Och när Ptolemeus hade dragit in i Antiokia, satte han Asiens krona på sitt huvud och bar således nu två kronor, Egyptens och Asiens.

14Konung Alexander befann sig vid denna tid i Cilicien; det var nämligen så, att invånarna i dessa trakter höllo på att avfalla från honom. 15Då nu Alexander fick höra vad som hade hänt, drog han ut till strid mot Ptolemeus. Denne tågade också ut och mötte honom med en stark stridsmakt och slog honom på flykten. 16Alexander flydde då till Arabien för att söka skydd där, och konung Ptolemeus kom så till makten. 17Men araben Sabdiel högg huvudet av Alexander och sände det till Ptolemeus. 18På tredje dagen dog också konung Ptolemeus, och de besättningar som han hade lagt in i sina fästningar nedgjor-des nu av fästningarnas egen befolkning. 19Och så blev Demetrius konung, år 167.

20Vid den tiden församlade Jonatan sitt folk ifrån Judeen för att strida mot borgen i Jerusalem. Och de ställde upp mot den ett stort antal stormverktyg. 21Då begåvo sig några avfällingar, några som hatade sitt eget folk, till konungen och omtalade för honom att Jonatan höll på att belägra borgen. 22När han fick höra detta, blev han vred; och strax, så snart han hade hört det, bröt han upp och drog till Ptolemais. Därjämte skrev han till Jonatan att han skulle upphäva belägringen och så fort som möjligt möta honom i Ptolemais för att där sammanträffa med honom. 23När Jonatan fick detta bud, gav han befallning om att fortsätta belägringen. Men han utvalde ock några bland de äldste i Israel och bland prästerna till att vara sändebud; han gav sig också själv in i det farliga företaget. 24Han tog med sig silver och guld och kläder och en myckenhet andra skänker och begav sig så till konungen i Ptolemais. Och han fann nåd för hans ögon. 25Nu kommo några avfällingar bland hans landsmän och anförde klagomål mot honom. 26Men då handlade konungen mot honom på samma sätt som hans företrädare hade gjort och upphöjde honom inför alla sina vänner. 27Och han tillförsäkrade honom översteprästämbetet och alla andra värdigheter som han förut innehade och lät räkna honom bland sina främsta vänner. 28Jonatan bad nu konungen att han ville medgiva skattefrihet för Judeen och de tre områdena i Samarien, och lovade honom i stället tre hundra talenter. 29Konungen gick in härpå och utfärdade angående allt detta en skrivelse till Jonatan av följande lydelse:

30»Konung Demetrius hälsar sin broder Jonatan och det judiska folket. En avskrift av det brevst som vi hava skrivit till vår frände Lastenes angående eder sända vi härmed till eder, för att I skolen få del därav.

32’Konung Demetrius hälsar sin fader Lastenes. 33Det judiska folket, våra vänner och trogna bundsförvanter, hava vi, på grund av deras tillgivenhet mot oss, beslutit tilldela följande förmanér. 34Vi tillförsäkra dem såväl Judeens landområde som de tre områdena Aferema, Lydda och Ramataim, vilka hava lagts till Judeen från Samarien, så ock alla dem underlydande orter. Åt alla dem som offra i Jerusalem efterskänka vi vad de skola lämna i ersättning för den konungen tillkommande andel, som konungen förut årligen har mottagit från dem av jordens gröda och trädens frukter, 35likaså det övriga som från denna dag tillkommer oss av tiondegärderna och av andra avgifter som tillkomma oss, så ock avgifterna för saltdammarna, såväl som den oss tillkommande kransskatten; allt detta efterskänka vi dem. 36Och intet härav skall upphävas från denna dag till evärdlig tid.

37Ombesörjen nu alltså att en avskrift tages härav, och att denna överlämnas åt Jonatan till att uppsättas på det heliga berget, på en bemärkt plats som är lämplig härför'»

38När konung Demetrius nu såg att lugn och ro rådde i hans land, och att han icke vidare mötte något motstånd, lät han allt sitt krigsfolk åtskiljas och begiva sig var och en till sin hemort, med undantag av det främmande krigsfolk som han hade lejt från hedningarnas öar. Då blev allt krigsfolket från hans fäders tid hätskt mot honom.

39Tryfon var en bland Alexanders forna anhängare. Då han nu såg att allt krigsfolket knorrade mot Demetrius, begav han sig till araben Imalkue, som var uppfostrare för Alexanders späde son Antiokus. 40Och han låg över honom med böner att han skulle överlämna gossen åt honom, för att denne skulle bliva konung efter sin fader. Och han omtalade för honom allt vad Demetrius hade gjort, och huru hätskt hans krigsfolk var sinnat mot honom. Och han stannade där i lång tid.

41Och Jonatan sände bud till konung Demetrius och begärde att han skulle låta besättningarna på borgen i Jerusalem och i de övriga fästningarna avtåga; ty de lågo i strid med Israel. 42Demetrius sände då bud till Jonatan med det svaret: »Icke allenast detta vill jag göra dig och ditt folk, utan jag vill också, när jag får lägligt tillfälle därtill, högt ära dig och ditt folk. 43Och du gör nu rätt och väl, om du sänder manskap till min hjälp i striden, ty allt mitt krigsfolk har avfallit från mig.» 44Så sände då Jonatan tre tusen tappra stridsmän till honom i Antiokia; och när dessa kommo till konungen, gladde han sig över deras ankomst.

45Men stadens invånare församlade sig mitt i staden, till ett antal av vid pass ett hundra tjugu tusen människor, och ville bringa konungen om livet. 46Konungen flydde då in i sitt palats, men invånarna i staden besatte stadens gator och begynte att strida. 47Då kallade konungen judarna till hjälp, och de församlade sig allasammans hos honom. Därvid skingrade folket sig i staden. Och judarna dräpte på den dagen vid pass ett hundra tusen människor. 48Och de satte eld på staden och togo den dagen rikt byte; och de räddade så konungen. 49Men när invånarna i staden sågo att judarna hade bemäktigat sig staden, efter sin önskan, förlorade de modet och ropade bönfallande till konungen och sade: 50 »Ingå förlikning med oss, och bjud judarna upphöra med att strida mot oss och staden.» 51Och de kastade ifrån sig sina vapen och slöto fred. Och judarna kommo i högt anseende hos konungen och hos alla i hans rike, och de vände så tillbaka till Jerusalem med rikt byte. 52Men när konung Demetrius nu åter hade satt sig på sitt rikes tron och lugn och ro rådde i hans land, 53då svek han alla sina löften och bröt med Jonatan och vedergällde icke de tjänster som denne hade bevisat honom, utan ansatte honom hårt.

54Härefter kom Tryfon tillbaka i sällskap med Antiokus, som ännu var en helt ung gosse. Denne uppträdde nu såsom konung och satte kronan på sitt huvud. 55Och hos honom församlade sig allt det krigsfolk som Demetrius skymfligt hade sänt bort; och de begynte att strida mot denne, och han flydde och blev slagen. 56Och Tryfon satte sig i besittning av elefanterna och bemäktigade sig Antiokia. 57Och den unge Antiokus skrev till Jonatan sålunda: »Härmed tillförsäkrar jag dig översteprästämbetet och sätter dig över de fyra områdena och förklarar dig för en av konungens vänner.» 58Tillika sände han honom bordskärl av guld och gav honom rättighet att dricka ur guldkärl och vara klädd i purpur och bära ett spänne av guld. 59Och hans broder Simon satte han till befälhavare inom området från Tyriska trappan till Egyptens gräns.

60Jonatan drog nu ut och tågade genom landet och städerna på andra sidan floden; och allt krigsfolket i Syrien församlades hos honom till att hjälpa honom i striden. Sedan begav han sig till Askalon, och där gingo stadens invånare ut för att möta honom med all heder. 61Därifrån drog han till Gasa, men invånarna i Gasa stängde portarna för honom. Då begynte han att belägra staden och brände upp de kringliggande städerna i eld och plundrade dem. 62Invånarna i Gasa bådo nu Jonatan om fred, och han ingick förlikning med dem; och han tog sönerna till deras förnämsta män såsom gisslan och sände dem till Jerusalem. Sedan drog han vidare genom landet, ända till Damaskus.

63Nu fick Jonatan höra att Demetrius’ hövitsmän med en stor här hade kommit till Kedes i Galileen, i avsikt att hindra honom från hans förehavande.’ Han drog då ut mot dem. 64Men sin broder Simon hade han lämnat kvar i hemlandet. 65Och Simon lägrade sig vid Betsura och stridde mot det i lång tid och höll det inneslutet. 66Besättningen begärde då att få ingå förlikning, och han beviljade deras bön och lät dem avtåga. Därefter tog han staden i besittning och lade in en besättning där.

67Jonatan och hans här hade emellertid lägrat sig vid Gennesarets sjö, och de bröto nuu bittida om morgonen upp till Hasors slätt. 68Då kom en här, bestående av utländskt krigsfolk, emot honom där på slätten. Och de hade bland bergen ställt ut folk i bakhåll för honom, men själva tågade de rakt emot honom. 69När nu de som lågo i bakhåll bröto upp från sin plats och gåvo sig i strid, togo alla Jonatans män till flykten; 70icke en enda av dem stannade kvar, förutom Mattatias, Absaloms son, och Judas, Kalfis son, som voro hövitsmän över krigshären. 71Då rev Jonatan sönder sina kläder och strödde stoft på sitt huvud och bad. 72Därefter vände han sig mot fienderna och stridde med dem och slog dem på flykten; och de flydde. 73Och när de av hans folk, som förut hade flytt, sågo detta, vände de om till honom och förföljde tillsammans med honom fienderna ända till Kedes, där de hade sitt läger; och de lägrade sig också själva där. 74Av det utländska krigsfolket föllo på den dagen vid pass tre tusen man. Därefter vände Jonatan tillbaka till Jerusalem.

^{a b c d e f g h i j k l m n o p q}